Jag sitter här, i min ensamhet, lyssnar på diverse musik, chattar, och tänker en massa.

Dricker saft ur ett vinglas, bara för känslans skull.

Mina ord, är numera få på denna sida, för jag vet inte vad jag ska skriva. Men tankar spinner nästan var dag. Jag jobbar på så när jag väl kommer hem på eftermiddagen orkar jag inte bry mig. När jag väl få en ledig dag sover jag bort den. Jag drömmer så kopiöst mycket. Mycket och blandat. Drömmar blandas ihop med varandra och jag kommer senare inte ihåg dem när jag väl vaknat.

Förutom, den dröm jag vaknade hastigt ifrån vid halv fem tiden i morse.

Den var inte trevlig, men inge farlig heller.

Helst skulle jag bara vilja glömma den som alla andra konstiga drömmar. Jag blandat ihop miljö och människor som finns och funnits i mitt liv hej vilt i mina drömmar. Och ibland vill jag kunna komma ihåg dem, men nej. Så varför får jag inte glömma denna jävel då?

Mitt liv är fortfarande tungt och jag erkänner att jag fortfarande önskade att jag kunna fått lyckas med mitt väldigt extrema försök i somras, för då hade jag sluppe all skit som komme efter.

Jag önskar jag kunde bli fri skulderna, fått leva mitt liv som jag själv vill. Slippa väntan! Ja väntan är nog värst.

Tror de känns som mest tungt nu med, då våren är på infart. Ja, nätterna är ännu mörka och mycket kalla men jag känner hur allt börjar vakna till liv, medan jag själv vill gräva ner mig nånstans och försvinna för en stund.

Men ack, jag får fortsätta kämpa på. Jag är lyckligt lottad som har ett jobb att gå till, även om de är bara nån dag hit och nån dit, och lycklig lottad att jag har mina vänner som jag kan prata med. Att jag har min familj, som är inte längre bort än ett telefonsamtal. Att jag fått hjälp av en godman som hjälper mig med att komma på fötter igen, och att jag har min psykolog att prata med.

Ja, egentligen så är jag lyckligt lottad, men jag känner mig till och från vääldigt långt ifrån lycklig.

Även om jag är mycket kring folk, så är jag väldigt ensam inom mig. Ensam och tom.

Trots mitt klagande så är jag vääldigt tacksam för allt jag fått lära mig, för alla jag fått lära känna och för allt som ges. Det är de simpla tingen i livet som faktiskt räknas. Och det kan vara allt från att få betala en räkning till att få en bit bröd, till en varm och go kram.

När jag jobbar med mina äldre, så finns det inge bättre än att få både ge och ta en kram. Det piggar upp dem, och det piggar upp mig.

Så glöm inte att krama om dina vänner med. Jag har vare dålig på de själv, men lär mig, mer och mer. För många gånger, vill man enbart bara ha en kram. Inga ord, inga förklaringar, inga råd, inga gåvor, endast en liten varm kram.

Så jag avrundar här med att skänka er alla en varsin varm bildlig kram!

KRAM!