Här sitter jag igen, långt mellan varje gång, men har jag icke vettigt att skriva så ha jag inte. Inte för att jag ha nå mer vettigt nu heller, men min hjärta känner att jag måste få ur mig.

Snart ett år sen nu!

Det är rätt faschinerande vad tiden ha gått fort, och ja, jag får klappa mig på axeln och tacka migsjälv som kommit så långt som jag har gjort. Men än svider och kliar mina ärr för allt som hände för snart ett år sedan. Vad som hänt, var lite oviktigt här, och de som vet, de vet.

Än har jag inte fått mitt avslut för att kunna gå vidare, och just nu så önskar jag hade haft mer rom här hemma så jag kunnat fylla min skalle ordentligt. Allt för att kunna sitta och dränka alla dessa minnen.

Jag har känt av all stress som varit i kring mig, allt jobb, allt med flytten för en månad sen, vänner, och mitt ekonomiska. Jag önskar att bara för en dag kunna slippa känna all press på mina axlar, fara iväg på en rolig semester shoppa, gå krogen för att ha genuint trevligt och inget vore jobbigt. Men jag kämpar på. jag lever på inte mycket månan för att skulderna som gärna vill växa ska betalas.
Jag lever i en oviss framtid, jag hinner knappt andas mellan varven just nu förän jobbet ringer och vill ha in mig.

Hade jag velat hade jag nog kunna jobbat 7 dar i veckan, men jag hör samtidigt min psykolog i huvvet säga att jag måste tänka migsjälv.

Jag känner att jag vill hem till min familj bara för att ta de lugnt, men var gång jag kommer ner så är jag mer slut än innan jag åkte.

Ja jag känner mig ganska less och miserabel.

Imorgon, är en dag jag helst skulle kunna slippa. Jag tänker bara ligga och beklaga och vara allmänt bitter. Tycka synd om mig ordentligt. Få gråta ut skiten ordentligt, bara släppa ut allt. Jag orkar inte bry mig, och jag tänker inte alls vara glad. Jag ska göra mig ordentligt okontaktbar, för denna dag ska bestå av självömkan.

Jag tänker strunta i vad alla tycker. De tycker att jag ska fira att jag kommit så långt. Men så långt ha jag inte kommit, inte invändigt. Inte förän jag kan få ron att få ett avslut och sedan få den chans att få glömma allt. Inte förän då jag kan jag vända på min bittra tid till ett gladare jag.

Tro de eller så var dag jag är på jobbet eller umgås med nån, så kan jag skratta och vara glad, men inombords orkar jag faktiskt inte bry mig mer. Jag går på jobbet, håller mig huvud högt, jag gör mitt jobb helhjärtat även fast jag vet att jag väldigt snurrig och gör små små fel, men som de är just nu, så, ja.

Vissa dagar har jag inte ens det minsta lust att vara där, men jag går dit, gör de jag ska, går hem och deckar av på sängen.

Jag orkar inte bry mig hur jag ser ut, jag äter sämre, de gör jag, men jag försöker äta., mitt hem är ett enda kaos, och mitt huvud är mer än väl ett enda stort kaos.

Min energi är låg, och även fast jag gick en inspirationskick att börja måla härom dan så över gick den fort till att bara gå och lägga mig. Jag sover helst hela tiden, och det är vad jag kommer göra imorn.

För morgondagen existerar inte för mig.

Ja, de är snart ett år sedan allt hände, och jag tacksam för allas hjälp som fått dit jag är idag, trots att jag är bitter just nu.

Snart ett år sen....