God afton. 

Här ligger jag igen och nu uppdaterar jag min blogg från min telilur, och de känns lite annolunda må jag säga.

Jag har nu haft en period som ha vare fullt ös. Dubbla arbetspass men de har samtidigt varit himla skoj.

Det har ju varit Dorotea Marknad mellan fredan och tills idag och jag och min kära mor har ställt upp och hjälpt till.

Stått vid inträdet på öltältskvällarna och serverat knallarna lite frukost. Plus att jag har ju mitt vanliga arbete som också ska uträttas.

Så nu ligger jag ner och njuter v friden en stund. Ja som sagt har mamma och lilla Rasmus varit här, eller de är ju det fortfarande, och åker hem imorgon. Kommer att följa med dem ner och Daniel skulle väl försöka hänga på. Då får jag ju träffa lillasyster igen. Ja jag saknar henne med. Det var ju trots allt ett tag sen jag träffa henne nu. 

Nä men jag orkar inte skriva så mkt mer, här kommer några somriga bilder.

Puss

Goddag.

Jag sitter nu och tar igen mig efter en heldag på jobbet.

Dagen började med att jag försov mig, efter att knappt fått sova nånting under natten.

Jag låg och vred och vände på mig. Antingen frös jag eller så svettades jag. Ont i tanden som jag har hål i, orolig i kroppen, törstig och var egentligen helt slut. När jag väl somna drömde jag om en väldigt vårtig människa. Nån jag har i min närhet men minns inte vad allt handlade om eller vem det var. Men men.

Det märks att våren har kommit på besök hos mig. För antingen är jag fullt i gång eller så orkar jag inte bry mig.

Tunga känslor och tankar snurrar för fullt, och jag känner inte alls mig speciellt värdig.

Känner att jag egentligen inte kan lita på nån, men jag är väldigt öppen av mig.

Jag vet inte alls vars jag har nån, inkluderat mig.

Jag jobbar och rätt mkt, och det får mig att fokusera på något annat än migsjälv.

De känns så skönt, för jag märker hur lätt jag har att fokusera på mindre positiva saker i livet, inte för att jag vill avsluta det heller nu när jag kommit så långt. Jag skryter, jag vet, hur bra det har gått för mig. Jag är stolt för det jag lyckats med.

Men samtidigt känns det så jävla pissigt.

Igår var det den 10 maj.

För tre år sedan , fick min älskade Kiwi och hennes kamrat Tussi, lämna jordelivet. 

Och faktiskt det känns som det var igår jag hörde de skott som avslutade era liv. Jag känner fortfarande hur jag faller ihop.

Jag saknar dig speciellt Kiwi. Du var min älskade. Var det kanske därför jag inte kunde somna för att jag inte tänkt speciellt mkt på dig?

Du var mitt hjärta, och är det än idag my love.     

Här sitter jag igen, långt mellan varje gång, men har jag icke vettigt att skriva så ha jag inte. Inte för att jag ha nå mer vettigt nu heller, men min hjärta känner att jag måste få ur mig.

Snart ett år sen nu!

Det är rätt faschinerande vad tiden ha gått fort, och ja, jag får klappa mig på axeln och tacka migsjälv som kommit så långt som jag har gjort. Men än svider och kliar mina ärr för allt som hände för snart ett år sedan. Vad som hänt, var lite oviktigt här, och de som vet, de vet.

Än har jag inte fått mitt avslut för att kunna gå vidare, och just nu så önskar jag hade haft mer rom här hemma så jag kunnat fylla min skalle ordentligt. Allt för att kunna sitta och dränka alla dessa minnen.

Jag har känt av all stress som varit i kring mig, allt jobb, allt med flytten för en månad sen, vänner, och mitt ekonomiska. Jag önskar att bara för en dag kunna slippa känna all press på mina axlar, fara iväg på en rolig semester shoppa, gå krogen för att ha genuint trevligt och inget vore jobbigt. Men jag kämpar på. jag lever på inte mycket månan för att skulderna som gärna vill växa ska betalas.
Jag lever i en oviss framtid, jag hinner knappt andas mellan varven just nu förän jobbet ringer och vill ha in mig.

Hade jag velat hade jag nog kunna jobbat 7 dar i veckan, men jag hör samtidigt min psykolog i huvvet säga att jag måste tänka migsjälv.

Jag känner att jag vill hem till min familj bara för att ta de lugnt, men var gång jag kommer ner så är jag mer slut än innan jag åkte.

Ja jag känner mig ganska less och miserabel.

Imorgon, är en dag jag helst skulle kunna slippa. Jag tänker bara ligga och beklaga och vara allmänt bitter. Tycka synd om mig ordentligt. Få gråta ut skiten ordentligt, bara släppa ut allt. Jag orkar inte bry mig, och jag tänker inte alls vara glad. Jag ska göra mig ordentligt okontaktbar, för denna dag ska bestå av självömkan.

Jag tänker strunta i vad alla tycker. De tycker att jag ska fira att jag kommit så långt. Men så långt ha jag inte kommit, inte invändigt. Inte förän jag kan få ron att få ett avslut och sedan få den chans att få glömma allt. Inte förän då jag kan jag vända på min bittra tid till ett gladare jag.

Tro de eller så var dag jag är på jobbet eller umgås med nån, så kan jag skratta och vara glad, men inombords orkar jag faktiskt inte bry mig mer. Jag går på jobbet, håller mig huvud högt, jag gör mitt jobb helhjärtat även fast jag vet att jag väldigt snurrig och gör små små fel, men som de är just nu, så, ja.

Vissa dagar har jag inte ens det minsta lust att vara där, men jag går dit, gör de jag ska, går hem och deckar av på sängen.

Jag orkar inte bry mig hur jag ser ut, jag äter sämre, de gör jag, men jag försöker äta., mitt hem är ett enda kaos, och mitt huvud är mer än väl ett enda stort kaos.

Min energi är låg, och även fast jag gick en inspirationskick att börja måla härom dan så över gick den fort till att bara gå och lägga mig. Jag sover helst hela tiden, och det är vad jag kommer göra imorn.

För morgondagen existerar inte för mig.

Ja, de är snart ett år sedan allt hände, och jag tacksam för allas hjälp som fått dit jag är idag, trots att jag är bitter just nu.

Snart ett år sen....