En gång för länge sen...

Satt en flicka på sin soffa med ett glas i sin hand. Hon tänkte för sig själv i sin stilla tystnad Att dricka eller inte dricka, de är frågan.

Då hon var på väg att dricka (för hennes hjärna hade blivit sedan mycket länge inmatat "DRICK MER!") dyker en mörk skugga upp och byter kanal till en förtrollad värld. Där djur talar och sånger vore en varddag.

Hon ställde sedan ned sitt glas och började sjunga så glatt med. Och så levde hon lycklig i alla sina dagar!

Hehe Goooood natt! Puss puss!

Nynnar med efter varje sträng och känner hur toner forsas genom en kropp av rädsla, besvikelse och sorg.
Varje danssteg tas av bara fötter i ett mörkt av hav av längtan till honom.
Varje mörk ton anges sig vara döden och varje ljus ton det lilla liv.
Allt äro borta. Borta med den bomb som släpptes för länge sedan. Ensam står kvar i ett mörker. Står kvar i en jord av svart dimma. Inget att andas.
Inget lever, men tankarna är kvar. Kvar i själarnas föreviga sorg.
Du stod där. Du var mitt skydd. Du var mitt luft.

Du var den som släppte den bomb över oss!
Innan vi lägger oss till vila kommer en saknad av honom. En saknad som inte kan repareras. Lugnt jag ser droppar av röd färg falla. Falla ner i det mörka.
Du var den jag älskade. Du var den person, den person som gav glädje i livet. Den person som gav människan känslor.
Allt äro förgånget! Står kvar i det mörka, gråter i floder,

går över de kullar av liknande berg innan den bomb släpptes ner på marken.
Varför?

Ord kan beskriva mycket.
Ord är bara ord. Så är vad hon känner iaf.
Hon skirver en massa meningslösa ord, som bildar en hel hög till en djup, känslosam mening av sitt liv.
Hon skriver när hon är kåt, mycket intima, förföriska sexnoveller.
När hon har den djupa gråten i halsen skriver om döden, men då hon är glad, vill hon bara skämta bort alla orden. Orden som kan vara den största tröst.
Hennes liv består av ord fast ingen vet om de. Kankse inte ens hon själv.
Att blanda ord med varandra i olika sammanhang, språk, och känsla kan bli så mycket.

Att skriva med en penna på ett papper går inte lika bra som att skriva ord på en dataskärm med ett tagentbord.
Det går snabbare, det är friare, det är tryggare.

Trygghet... trygghet är något alla söker. Hon skriver till sig sin trygghet.
Dock hon söker efter annan trygghet. Trygghet hos någon. Att få prata. Få prata är en svår sak, men de kan behövas. Att få känna värme. Får känna värme av en kropp så lugn, som kan trösta när man är ledsen.

Inget i världen kan få henne sluta känna. Känna efter allt som händer runt omkring.
Tårar kan falla, skratt kan höras, passion kan kännas, dofter kan luktas, men långt där inne kan inte ett enda ord beskriva någons äkta känslor.

Det är nog lika bra att gömma allt vad man känner. Låta orden förbli meningslösa.
Ingen kan då komma och anklaga något på en. Själv kommer man bli.
Själv är nog vad man behöver vara. Självständighet. Så vackert ord.
Självständighet!!!

Man kan bygga upp känslor vid vissa ord, och ett ord låter mycket vackrare än just självständighet. Det låter makt, det låter oöverträffligt.
Kärlek!

Dessa två ord kan dock inte blandas. Det blir en mycket farlig blandning. Kanske rent dödlig. Ett ord kan beskrivas. Egoism!
Elakt. Grymt. Underbart!

Allt hon beskriver, kan vara till en viss måtta vara sanning, men det finns romantiserade saker också. Så mycket som världen erbjuder så erbjuder den även fantasi och romantism.

Tänk dig, du ställer dig på ett berg, ser ut över den lilla värld du lever i.
Ser ut, känner vinden blåsa emot ditt ansikte. Visst blir du fri.
Eller hur? Du föreställer dig en del. Fantasin glöder.
Dock det är bara en dröm. Du som romantiserar allt du känner, kan känna dig glad...
tills du kommer tillbaka för att kliva ner från dess moln av fantasi. Möter en verklighet mycket hårdare än vad du trott.

Där, där behöver du skydd och trygghet.
Det är där orden kommer in i hennes liv för att ge henne den lilla trygghet som finns.
Vilken är din trygghet?
Eller klarar du dig utan trygghet? Du kanske är en tuff typ. Sådan som tror slipper allt som kan behövas stridas emot.
Du kanske inte ser, vad som är lätt och som är svårt. Du kanske förnekar den lilla trygghet som är värd att finnas där vid din sida.

Trygghet. Ett ord så genomborrat i din hud. Ett ord så tungt och starkt.
Ett enda ord som kan göra vissa mycket lugna, andra nervösa.
Vem är du?

Sök din väg genom livet, men glöm inte att söka den trygghet du behöver.
Den kanske står utan för din port. Den kanske ligger rakt framför din näsa.
Du kanske måsta jaga den på andra sidan jordklotet, men tryggheten finns där hos dig ändå. Vare sig du vill eller inte.

Orden är stark, men känslor är starkare. Dock är tryggheten starkast!

Långt där borta i ett vinterlandskap, på andra sina den snöbelagda ängen,
som lyses upp av en fullstor skinande måne.
Där borta kommer en så stilig människa.
Han kommer vandrandes där i sin mörka kostym och höghatt.
Granar och tallar står som uppradade runt ängen, med tjocka lager av glittrande snö.
Sakta men säkert kommer han gåendes mot mig.
Hans siluett så långt bort från hans skugga att göra honom som en vacker förförande demon.
Hans lysande melerade ögon med det svarta sminket gör att jag ryser av längtan
att få lägga min kalla kind mot hans bröskorg. Rysningar genom kroppen gör mig knäsvag.
Kråkor flyger i luften och gör det hela så mörkt magiskt.
Vinden ilar genom min svagt varma kropp och får mig att kura ihop mig.
Jag skakar, jag fryser, jag väntar!
Den mörka siluetten närmar sig, jag vill nu.

Mitt vinterlandskap gör mig kall, de gör mig längtansfull, gör mig kär!
Den mörka varelsen står framför mig och drar upp mig intill dennes famn!
Hjärtat slår, han lever, jag blir varm igen. Värmen sprider kärlek och jag ler.
Sakta går vi vidare in till den mörka skogen, dit inte månen når.
Rakt in i ett mörker, rakt in i kylan. Han håller mig hårt och jag känner tröttnad.
Steg efter steg vi tar bort från den skinande ängen.
Kråkor som sjunger en bitterljuv sång med sina hesa röster gör mig illa till mods.
Han tittar och lugnar mig med sina ögon som knappt syns i mörkret.
Vi kommer fram till en liten plats utan några som träd så tött stående och han tittar upp.
Ljuset har hittat in i skogen och hans ögon blänker så mystiskt.
Jag tittar upp, precis som han, och ser stjärnor skina så vackert. Han släpper taget om min midja, hukar sig ner och borstar av som verkar en stor sten.
Min svaga trött ben kämpar för att hålla sig uppe, och han tittar med ett leende på dina läppar mot mig. Han tar av sin kavaj och lägger den på stenen och sträcker sig efter min armar. Stelt sätter jag, mig ner på den nerlagda kavajen. Han sitter på ett ben mitt emot mig och ler. Jag smeker stelt hans kind och ger han en kyss.


En bit från mitt vackra vinterlandskap, inne i en skog, i en liten, liten glänta, på en sten.
Vi tillsammans, en mörk kall vintersnatt.
Förförande och rörande, bara vi, en kyss! En kyss så varm, så kärleksfull!
Skulle tiden stanna? Kråkors klagande sång tystnade. Tystnaden spreds sig runt om oss.
Tiden hade stannat. Vi hade stannat. Värmen spreds sig i kroppen, spreds sig vidare utåt.
Han lade mig ner på sin kavaj som låg på stenen. Sakta och försikigt.
Gränsle satte han sig över mig och hans ögon blev ännu mer demoniska och förförande än va de redan var! Jag började bli kall igen. Hans händer smekte min kind.
Trötta små ögon slöts ihop och jag fick svårt att kämpa emot sömnen.
Jag tittade åter en sista gång på han. Han log och ögonen fylldes lite med tårar. Ögonblicket efter slöts ögonen igen och det blev svart. Han smeker en kind så trött, så tyst.


Ett vinterlandskap tar emot ett par människor passerandes över en glittrande kall äng.
En mörk siluett håller en ung mö's kropp. Vandrandes tillbaks mot civilisusationen, tillbaks mot de elektroniska ljusen, och dånet från fordon. Tillbaks till verkligheten och värmen.
Mitt vinterlandskap ligger kvar många år till orörd av dess magiska stunder.
Kalla nätter passerar och sommaren återkommer.