Då var det över, nu tänker jag inte bry mig nå längre.

Jag är less och kan inte ens sova på nätterna för man drömmer som man gör.

Jag har tage bort några inlägg, men jag står fortfarande för det jag skrivit. Sen om vissa tar det som hot, så fine.

Jag har fortfarande rätt att skriva mina åsikter och mina tankar, och jag kommer fortsätta uttrycka mig.

Finns tyvärr folk som inte alltid uppskattar ens tankar och åsikter men vi är alla olika.

Och jag kan säga att jag är riktigt glad över att det är över. Och idag börjar jag faktiskt fundera, vad tänkte jag med?

Kan ju dock säga, till alla er där ute, vill ni ha ett privatliv, lägg då inte upp nått på facebook.

Det är internet, de kommer alltid att vara internet och kommer alltid att finnas. Det är inget privatliv på internet.

Speciellt inte på mindre ställen.

Sen kan man inte skylla på fylla heller. Jag är så less på den ursäkten. Stå för fan för dina handlingar.

Och ta de eventuella konsekvenser som kommer med dem, de har jag gjort nu.

Ja jag reagerar, och jag kan göra det väldigt häftigt med. Men sådan är jag, bara att acceptera de eller strunta fullständigt i mig.

Men jag kan säga att tårarna på min kind trillar ner fortfarande då och då.

Mitt illamående och svaga matlust existerar än.

Ja jag har fortfarande långan väg att gå, men jag tänker tragla mig igenom. Och sen kommer det komma en ljusare dag för mitt ensamma jag. och då kanske jag kan börja njuta av livet till fullo igen.

Det är nog meningen att jag inte ska ha någon. Jag passar inte i ett förhållande. Jag är bäst själv.

Ensam är fan starkast. I alla fall denna ensamvarg.

Mitt hat kommer att ligga kvar, och de kommer göra det tills att det blivit likgiltligthet utav allt.

Jag FÅR känna vad jag jag vill, och vill du anmäla mig för att jag känner och uttrycker mig. Be my guest!

 

Andrea

26 juni 2012 09:18

Du har rätt att tycka och känna precis allt och dela med dig av de känslorna. Känner igen mycket av mig själv i det du skriver. Har det inte så just nu, men det har varit många perioder i mitt liv där tårarna har rullat ner för mina kinder och jag har funderat om jag ska måsta vara ensam hela livet. För trots att jag haft vänner runtomkring mig, har jag inte alltid lyckats se eller orka hålla kontakten med dem när jag suttit fast i botten av mig själv.. Det kommer nya dagar, nya möjligheter, ett nytt ljus som går upp. Jag vet det för jag har varit på botten och på något obegripligt vis lyckats kravla mig sakta upp. Jag har varit extremt uppe i det blå av lycka och ändå inom mig vetat att jag kommer krascha igen. Det gör ju inget för om jag lyckas hålla ena ögat fokuserat mot ljuset så vet jag att allt ordnar sig igen. Och jag hoppas du tar hand om dig och har tro på din inneboende styrka. Du är en fantastiskt fin tjej, snäll, hjälpsam och rolig. Om du skulle vilja göra något någon dag, så är det bara att du hör av dig! Behöver inte vara något mer märkvärdigt än att ta en promenix, skulle va kul att umgås med dig utanför jobbet :) /Andrea

Denise

13 juli 2012 10:00

Tack gumman. Ja det tycker jag verkligen, kommer behöva mycket att göra för att komma tillbaks på fötter så umgänge är precis vad som kan behövas. Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

              God afton.    Här ligger jag igen och nu uppdaterar jag min blogg från min telilur, och de känns lite annolunda må jag säga. Jag har nu haft en period som ha vare fullt ös. Dubbla arbetspass men de har samtidigt varit him...

  God afton!   Jag sitter här snörvlandes och med en vagel i ögat och ler på läpparna. Jag har haft en sådan underbar helg nere i Umeå tillsammans med världens bästa tjejer, Jessica och Amanda. Vi åkte ner på freda eftermidda och efter att ...