Tårarna faller sakta på min kind och tankarna snurrar mest bara runt. Jag mår illa.

Rastlösheten i kroppen tränger sig fram och jag blir samtidigt väldigt matt.

Jag önskar bara att jag hade mer självdisciplin, mer ork och mindre ångest över att ta itu med saker och ting. Jag är så less att vara nere på botten. Så less på att ses som ett offer, att se migsjälv som ett offer.

Jag längtar bara tillbaks till den bekymmerslösa tiden.

Allt skulle vara så skönt att få ett avslut på allt detta. Få lägga allt bakom mig och börja leva igen. Få ha den där möjligheten att köpa de man vill utan att behöva tänka att de där var egentligen dumt av mig.

Jag tänker tillbaks ganska ofta nu, att tänk om jag kunde gjort om den där natten förra sommaren, hade jag gjort om allt, och gjort de rätt.

Då hade jag inte behövt sitta här idag, och gå igenom saker i mitt huvve, om och om igen.

Jag känner mig så dum, så korkad, så äcklad av migsjälv. Äcklad av andra.

Även om inte mina tårar längre faller på kinden så finns dom där, och jag håller masken uppe.

Jag kan ju inte visa längre för andra att jag egentligen inte mår så bra som jag mår. Jag får inte visa mig svag. Men jag orkar inte.

Många nätter ligger jag bara och vrider mig, fast jag inte ha några tankar alls, och när morgonen kommer vill jag inte vakna.

Musik, ojoj. Lyssnade på en låt idag som bringade faktiskt fina minnen, och de jag lägger mest tanke åt är faktiskt den där lilla tjejen som trots allt fastnade i mitt lilla hjärta. Hon får mig fortfarande att le.

Ja de är de finna minnen som fuckar upp hela min hjärna just nu. De blandat med allt de andra.

Men jag antar att det är bara att gråta ut en skvätt, sätta på sig smilbanden och låtsas att man orkar mer än man gör.

Tur att jag Keila här, som just nu har en förälskelse med sitt oxben hon fick i julklapp av min matte.

God natt