God morgon, god förmiddag.

Jaha, jag har äntligen fått sove ut ordentligt och jag känner mig pigg. Men i hjärtat är det fortfarande tungt och jag vaknade med ångestklump i bröstet. Jag tänker inte sörja för det. Jag försöker hålla mig positiv och det går faktiskt lättare nu när jag fått kontakt med en gammal go vän.

Det gör mig faktiskt jäkligt glad. Jag har verkligen saknat denna person.

Jag sitter nu och lyssna på en av mina favoritband, The Briggs och njuter lite av att få sitta ensam medan mamma är på jobbet.

Jag sitter och rensar mitt huvud lite med den musiken efter en massa mail med den nya tjejen. Det som är så faschinerande är att, mycket som är skrivet från den personen, är precis som det vore en annans ord. Dvs mitt kära ex.

Men men, vad ska man säga? De vill säkert försöka knäcka mig, men jag blir snarare så att jag berättar mer om vad han är för människa.

Ja är man född till svin så är man, tyvärr. Och det är sånt som jag var så naiv och föll för.

Idag ångrar jag att jag tillät mig tro på hans guld och gröna skogar. För den de enda guld jag såg var mitt egna slit, och skog var den skog som nästan krävde mitt liv. Jag tänker inte ta ifrån han allt han gjort för mig, för han är en snäll person, bara han vill.

Men det finns alldeles för många rävar bakom hans öra, och jag tycker synd om den nya tjejen.

Jag ger faktiskt blanka fan i att han, hon och familj läser. Jag skriver inget annat än mina åsikter och som jag skrivit tidigare, vill ni anmäla mig, varsegod, Do it, be my guest. För detta är en fis i rymden om vi ska jämföra saker.

Ja, än har jag så mycket hat inom mig, det har jag. Men är det konstigt då? När jag endast fick se mörker där ett tag. Jag har oro i kroppen, jag har tankar som gör mig illamående. Jag kan inte sitta still och tårarna bränner fortfarande mot min kind. Är det då konstigt att jag hatar? Jag skulle inte tro det.

För som jag berättat för mamma, så är jag idag livrädd att sätta mig i ett förhållande igen. Jag är skeptiskt mot kärlek. Jag hatar mest. Jag blev så bränd att jag inte gärna vill ha nånting med eld att göra igen. Jag fryser hellre.

Så mycket hat existerar det än, på grund av att jag lät migsjälv bli kär. Lät mig luras. Fy fan.

Very well, jag ska fortsätta slicka mina sår till lite mera Briggs.

Ja fy fan, jag la mig igår och började titta på tyst vittne igen men somnade jäkligt fort och sen ha jag sove.

klockan 17 idag klev jag äntligen upp. ja jag klev upp mittidan med och tog medicin och frukost men la mig igen sen.

nu sitter jag upprätt och skakar, antagligen för att man sove för länge.

mamma gjorde gomaten idag, köttbullar som gjort själv och mos.

mumma mumma.

jag orkar inte skriva så mycket mer idag

vi höres

Här sitter jag nu igen och klöta lite. Mätt som bara fan är jag. Jag gjorde mig spagetti och köttfärssås idag. Mumma. I alla fall med allt gott som jag drar ner. Och så tokig som både jag och mamma är så kan vi inte låta bli pusslet medan vi käkar.

Ja vi har bara himmeln kvar nu, resten är klart.

Idag har vi vare en sväng ute på la stada och kika och tage oss en kopp kaffe och lyssnat på en galatrast som inte riktigt vet vilka låtar hennes röst klarar med. För det fanns många låtar hon slakta, tyvärr. Inget högt betyg från mig.

Men kaffe var gott och de var skönt att göra nånting annat än pusslet för en stund.

Efteråt började vi gå hem då det börja regna. Så ett snabbt stopp för handling av matvaror sen vidare hem. Väl hemma igen sitter vi och funderar på om vi ska åka iväg till pappa och hämta nya pussel. Pratade lite med han telefon med innan, så vi drar upp till Carro och hämta bilen så vi kunde ta oss en tripp till Långsele och farsgubben. Så nu har jag tre eller fyra pussel i olika svårighetsgrader. SKOJ!

Så nu har man gjort sig mat och äte så magen känns som den ska spränges. Så lite vila på maten nu sen fortsätta med den blåa himlen.

Ja jag ska bli klar ikväll. Är spänd på att få börja med nått av de nya.

Denna natt ha vare väldigt jobbig.

Jag brukar inte ha problem med sömn men nu har jag lega och vrede mig och vänt mig, så klockan två klev jag upp igen och satte mig vid pusslet. Där satt jag och grejade och jag fick till en jäkligt stor bit så vad ska vi säga att de är kvar, mindre än 25 %.

Jag är stolt över hur jag kan se vissa bitar och bara lägga ner dem på plats. Men de är dock mycket som jag fått bara provat mig fram med.

Klockan fyra sen gav jag upp, men de var inte på en gång ändå jag kunde somna utan låg där.

Tittade på tv'n för att slippa tänka en massa. Jag hatar verkligen alla dessa tankar som snurrar.

Men idag ska jag få ut den andra medicinen som jag inte fick ut igår så då kanske det blir lite lugnare och jag kan stilla mig till kvällsidan, det vore så skönt om jag kunde få lite lugn och ro när jag ska sova.

Som jag sa så brukar jag inte ha problem med sömnen, utan de är snarare tvärtom. När jag mår dåligt sover jag destu mer.

Men jag jag ligger där i sängen och mår riktigt jävla illa. Altså rent spyfärdig, men jag vet att de är inte lörnt att försöka, det är bara känslan.

Inte nog med illamående så är kroppen rastlös och jag har i varje vaket tillstånd svårt att sitta still.

Jag har verkligen en lång väg att gå. Men idag är jag inte rädd.

Och jag har ju funnit en väg att gå för att koppla bort migsjälv en stund och det är pusslet. Så jag ska hälsa på pappa nu när jag är här med. Han måste ju få rå om mig med. Och då tänkte jag passa på att låna med mig en massa pussel från han. Pappa ha mycket pussel i källaren.

Så varför inte?  Ett mycket bra tidsfördriv och jag insåg att de var ett väldigt bra botemedel sådana nätter som denna.

Nu ska vi se vad denna dag tänker erbjuda...

Bara att invänta mamma från hundpromenaden så får vi se sen.

Ha de så gott.

Hoho, nu tänkte jag uppdatera igen.

Jag har börjat med samma terapiarbete som jag gjorde där jag var. Dvs. pussel!

Jajamen, och det bästa är att jag fick både mamma och carro att lägga. Mohuhahahaha.. Carro som satt och dumförklarade mig och mamma, men jag tror hon blev mest intresserad. Ja okey, jag kunde knappt äta för pusselgörat.

Skoj nanting.

Det får mig att slippa tänka så mycket och det sysselsätter min hjärna och jag lovar man får gnugga sina geniknölar.

Hej alla där ute som undrat var jag har tagit vägen.

Ingen telefon eller inge internet. Jag har vare borta nu nästan tre veckor, efter att jag bröt samman totalt en natt.

Hade jag inte haft min otroligt snälla kollega Malin så vet jag faktiskt inte hur allt hade slutat.

Jag tänker inte gå in på mer detaljer, men hon fanns där när jag verkligen behövde hon, och idag är jag evigt tacksam.

Trodde faktiskt att jag var den mest ensamma människa i världen och helt och hållet störd i huvvet.

Det är tyvärr många som gör det för jag betedde mig så, och jag är idag skamsen för det. Så förlåt.

Jag var så vilsen och så ledsen och sårad för min före detta hade lyckats lura in mig i de känslor och förhoppningar jag hoppades på att slippa. Jag trodde att han ville försöka igen för jag fanns där då han behövde mig, jag sov där i en veckas tid och det slutade med andra saker också. Sånt som en tjej som jag tror är mer än vad det var. Jag fick förklara saker och jag sa saker direkt, men ändå fick jag allt i ansiktet att jag inte visat intresse. Jag visste hela tiden om den nya tjejen, som jag idag hoppas får det bättre. Jag visste att de skulle ses den helgen.

Det som var det som gjorde mig sårad, var att han sa en mening till mig som gjorde mig så gott som säker på att jag hade en chans. Idag hatar jag migsjälv för att jag lät mig luras. Så att jag reagerade som jag gjorde när han vred kniven i mitt hjärta och de båda strödde salt i sårena är egentligen inte konstigt.

Jag förstår att hon ville visa världen hennes nya förälskelse, vem vill inte det. Men jag mådde illa över att veta att jag hade förlorat den jag älskade fortfarande trots allt som har hänt.

Idag efter all denna hjälp så önskar jag dem båda det bästa. Jag har fortfarande svårt att sova för jag har inte kommit över saker och ting och jag sitter med tårar nu också, när jag skriver om detta.

Medan jag ha vare borta så har endast mamma, lillasyster och min kontaktperson fått kontakt med mig. För att jag har nått ut till dem. Jag har inte orkat annat. Det var en persh att vara ute bland folk och jag kände mig jämt orolig.

Därför är jag så stolt att jag lyckades ta både buss och tåg helt ensam hem till min mamma igår.

Så med glädje kan jag berätta att jag fick åka Botniabanan för första gången igår. Dock till en besvikelse. Tåg idag är inte tåg. Jag saknade klicketiklick ljudet.

Men nu, åter till idag. Idag så måste jag säga att jag känner mig mycket starkare och att jag gråter och mår dålig är inte alls på samma nivå som för en tid sen. Att må dåligt för alla och det är helt naturligt. Men jag är stark och jag kan skratta och skämta och jag kan rent känna att jag kan finnas som stöd. Trots att jag känner mig så stark vet jag att jag kommer behöva mycket stöd själv i tid framöver.

Jag kommer behöva saker att göra och folk att umgås med, alkoholfritt.

Ja att jag kan känna mig sugen på en öl, ja det kan jag erkänna, men jag kan lika gärna ta den alkoholfria varianten för det är bara smaken jag vill åt, som med cola eller saft. Jag orkar inte med att ha någon som druckit i min närhet så dem kommer jag att undvika, av respekt för mig själv.

Så nu, ska jag se om jag kan ta och torka, för jag har nyligen duschat, sen ska jag och Rasse rasist som jag kallar hundtoken ta en promenad upp till mamma och möta upp henne. Sen får vi se vad denna helg kommer att erbjuda oss.

Känns så skönt att veta att jag har stöd här hemma med, när det verkligen gäller. För denna gång, var det verkligen "rock bottom" .

Så jag ska önska er alla en trevlig dag i regnet och trevlig helg.

Då var det över, nu tänker jag inte bry mig nå längre.

Jag är less och kan inte ens sova på nätterna för man drömmer som man gör.

Jag har tage bort några inlägg, men jag står fortfarande för det jag skrivit. Sen om vissa tar det som hot, så fine.

Jag har fortfarande rätt att skriva mina åsikter och mina tankar, och jag kommer fortsätta uttrycka mig.

Finns tyvärr folk som inte alltid uppskattar ens tankar och åsikter men vi är alla olika.

Och jag kan säga att jag är riktigt glad över att det är över. Och idag börjar jag faktiskt fundera, vad tänkte jag med?

Kan ju dock säga, till alla er där ute, vill ni ha ett privatliv, lägg då inte upp nått på facebook.

Det är internet, de kommer alltid att vara internet och kommer alltid att finnas. Det är inget privatliv på internet.

Speciellt inte på mindre ställen.

Sen kan man inte skylla på fylla heller. Jag är så less på den ursäkten. Stå för fan för dina handlingar.

Och ta de eventuella konsekvenser som kommer med dem, de har jag gjort nu.

Ja jag reagerar, och jag kan göra det väldigt häftigt med. Men sådan är jag, bara att acceptera de eller strunta fullständigt i mig.

Men jag kan säga att tårarna på min kind trillar ner fortfarande då och då.

Mitt illamående och svaga matlust existerar än.

Ja jag har fortfarande långan väg att gå, men jag tänker tragla mig igenom. Och sen kommer det komma en ljusare dag för mitt ensamma jag. och då kanske jag kan börja njuta av livet till fullo igen.

Det är nog meningen att jag inte ska ha någon. Jag passar inte i ett förhållande. Jag är bäst själv.

Ensam är fan starkast. I alla fall denna ensamvarg.

Mitt hat kommer att ligga kvar, och de kommer göra det tills att det blivit likgiltligthet utav allt.

Jag FÅR känna vad jag jag vill, och vill du anmäla mig för att jag känner och uttrycker mig. Be my guest!

Efter lite positivt pepp från en vän så blev det lite av denna låt, och faktiskt det lättade lite granna.

Tack =)