Jag sitter här, i min ensamhet, lyssnar på diverse musik, chattar, och tänker en massa.

Dricker saft ur ett vinglas, bara för känslans skull.

Mina ord, är numera få på denna sida, för jag vet inte vad jag ska skriva. Men tankar spinner nästan var dag. Jag jobbar på så när jag väl kommer hem på eftermiddagen orkar jag inte bry mig. När jag väl få en ledig dag sover jag bort den. Jag drömmer så kopiöst mycket. Mycket och blandat. Drömmar blandas ihop med varandra och jag kommer senare inte ihåg dem när jag väl vaknat.

Förutom, den dröm jag vaknade hastigt ifrån vid halv fem tiden i morse.

Den var inte trevlig, men inge farlig heller.

Helst skulle jag bara vilja glömma den som alla andra konstiga drömmar. Jag blandat ihop miljö och människor som finns och funnits i mitt liv hej vilt i mina drömmar. Och ibland vill jag kunna komma ihåg dem, men nej. Så varför får jag inte glömma denna jävel då?

Mitt liv är fortfarande tungt och jag erkänner att jag fortfarande önskade att jag kunna fått lyckas med mitt väldigt extrema försök i somras, för då hade jag sluppe all skit som komme efter.

Jag önskar jag kunde bli fri skulderna, fått leva mitt liv som jag själv vill. Slippa väntan! Ja väntan är nog värst.

Tror de känns som mest tungt nu med, då våren är på infart. Ja, nätterna är ännu mörka och mycket kalla men jag känner hur allt börjar vakna till liv, medan jag själv vill gräva ner mig nånstans och försvinna för en stund.

Men ack, jag får fortsätta kämpa på. Jag är lyckligt lottad som har ett jobb att gå till, även om de är bara nån dag hit och nån dit, och lycklig lottad att jag har mina vänner som jag kan prata med. Att jag har min familj, som är inte längre bort än ett telefonsamtal. Att jag fått hjälp av en godman som hjälper mig med att komma på fötter igen, och att jag har min psykolog att prata med.

Ja, egentligen så är jag lyckligt lottad, men jag känner mig till och från vääldigt långt ifrån lycklig.

Även om jag är mycket kring folk, så är jag väldigt ensam inom mig. Ensam och tom.

Trots mitt klagande så är jag vääldigt tacksam för allt jag fått lära mig, för alla jag fått lära känna och för allt som ges. Det är de simpla tingen i livet som faktiskt räknas. Och det kan vara allt från att få betala en räkning till att få en bit bröd, till en varm och go kram.

När jag jobbar med mina äldre, så finns det inge bättre än att få både ge och ta en kram. Det piggar upp dem, och det piggar upp mig.

Så glöm inte att krama om dina vänner med. Jag har vare dålig på de själv, men lär mig, mer och mer. För många gånger, vill man enbart bara ha en kram. Inga ord, inga förklaringar, inga råd, inga gåvor, endast en liten varm kram.

Så jag avrundar här med att skänka er alla en varsin varm bildlig kram!

KRAM!

Må du vila i frid och jag hoppas att du får det mycket bättre nu.

Det förtjäna du! Jag har tänkt på dig så mycket, och faktiskt hoppas att du skulle få sluta lida.

Du har vare en väldig kämpe. Tacksam för smulan och med ett leende på läpparna fastän du inte alltid orkade.

Även fast jag inte känt dig alldeles för länge så har jag tagit dig nära.

Du var lättsam att prata med, skratta med,.

Jag är så stolt att jag fick vara en liten del av det liv du levt.

Kommer aldrig glömma våra mornar med kaffe och macka, eller allt de andra heller.

Jag saknar dig, och jag vet att du har berört många.

Må du nu få träffa dem, du inte fått träffa på ett tag och må du komma och hälsa på nån gång.

Gör jag tror inte att du är alldeles för långt borta.

Må du få rida på en häst, lyssna på din favorit musik och med stolthet bära de kläder du vill.

Jag ser rent framför mig.

Jag vaknade i natt, av knackningar i väggen.

Och redan då förstod jag vad det var frågan om.

Du har en plats i mitt hjärta och de kommer du också alltid ha.

Jag skänker mina tankar åt dig och dina närmaste.

Sov gott!

God afton.

Jag får väl säga att jag mår lite bättre idag. Jag fick mig en skön sovmorgon idag, men jag vaknade nån gång imorse och de var säkert kring den tiden jag brukar kliva upp. Tror jag har en inbyggd klocka nu på när jag sska kliva upp, så länge det inte är nån jobbdag hos hemtjänsten med.

Skönt att sova ut lite, men samtidigt blir jag ju så lätt slapp med.

Ja jag sticker inte under min stol är lättjan i mig är stor då jag är här hemma, men då jag arbetar så finns de mycket energi. Kanske ibland för mycket med. Men men. Ja jag har har fått jobba idag med, fast inte som personlig assistent, utan på hemtjänsten.

Fick en kvällstur,  och jag gett ju säga att det var riktigt trevligt.

I början på kvällen så vare rätt lugnt och jag fick till och med en härlig surrstund med en av tanterna. Ja, de är så roligt när man får höra lite historier om deras liv och tycker nästan synd att man inte kunde som samla ihop sånt. Jag vet att de har surrats förut inom vårat arbetsteam hur kul de hade vare om man kunde ha fört vidare dessa. Så mycket som man kan få lära mig och tänk vad mycket som kommer att gå förlorat.

 Ja jag trivs där jag jobbar, även om de blev lite jäktigt och småtungt på slutet. Men samtigt, vilken jobb har inte sådana dagar?

Så nu när jag nästan var hemma efter detta arbetspass, och komer till korsningen på min gata, så känner jag det välbekanta trycket i bröstkorgen. Ja självklart så kommer den där kära ångestklumpen och gör de lite smått jobbigt  att sparka sig hem de sista hundra meterna. Tur nog, har de gått över, men, jag vet att den kan komma, när som helst. Jag hatar verkligen de där.

Allt för att ligga och irritera en.

Ja igår, vare ingen bra kväll för mig, fast jag hade haft de ganska så trevligt ändå på dagen. Tur nog, så somnade jag väldigt fort. Jag gick och la mig med NCIS igång och ögonbindeln på. Har kommit fram till att de är en rätt bra grej.

Aja, nu ska jag göra likadant och ställa klockan, för imorrn ska jag göra ett långpass på Hemtjänsten igen. Den hemtjänst som blev utsedd till Sverige Bästa, 2012! Där ser ni. Förstår ni nu att man trivs? Ja de gör jag!

God natt!

Tårarna faller sakta på min kind och tankarna snurrar mest bara runt. Jag mår illa.

Rastlösheten i kroppen tränger sig fram och jag blir samtidigt väldigt matt.

Jag önskar bara att jag hade mer självdisciplin, mer ork och mindre ångest över att ta itu med saker och ting. Jag är så less att vara nere på botten. Så less på att ses som ett offer, att se migsjälv som ett offer.

Jag längtar bara tillbaks till den bekymmerslösa tiden.

Allt skulle vara så skönt att få ett avslut på allt detta. Få lägga allt bakom mig och börja leva igen. Få ha den där möjligheten att köpa de man vill utan att behöva tänka att de där var egentligen dumt av mig.

Jag tänker tillbaks ganska ofta nu, att tänk om jag kunde gjort om den där natten förra sommaren, hade jag gjort om allt, och gjort de rätt.

Då hade jag inte behövt sitta här idag, och gå igenom saker i mitt huvve, om och om igen.

Jag känner mig så dum, så korkad, så äcklad av migsjälv. Äcklad av andra.

Även om inte mina tårar längre faller på kinden så finns dom där, och jag håller masken uppe.

Jag kan ju inte visa längre för andra att jag egentligen inte mår så bra som jag mår. Jag får inte visa mig svag. Men jag orkar inte.

Många nätter ligger jag bara och vrider mig, fast jag inte ha några tankar alls, och när morgonen kommer vill jag inte vakna.

Musik, ojoj. Lyssnade på en låt idag som bringade faktiskt fina minnen, och de jag lägger mest tanke åt är faktiskt den där lilla tjejen som trots allt fastnade i mitt lilla hjärta. Hon får mig fortfarande att le.

Ja de är de finna minnen som fuckar upp hela min hjärna just nu. De blandat med allt de andra.

Men jag antar att det är bara att gråta ut en skvätt, sätta på sig smilbanden och låtsas att man orkar mer än man gör.

Tur att jag Keila här, som just nu har en förälskelse med sitt oxben hon fick i julklapp av min matte.

God natt

Hallå där ute.

Alla ni nyfikna så som undrar. Jo jag mår bra idag, efter diverse omständigheter så har jag repat mig.

Tungt är det än och så kommer det troligtvis vara ett bra tag till. Men kan glädja med att säga att jag slutat med min medicin, jag har en ångestdämpande som jag kan ta vid behov, och det gör jag, vilket är inte speciellt ofta längre.

Det har vare långa tunga veckor/månader det senaste, och när allt är över kan jag förklara mer ingående.

Jag orkar inte och får inte göra alldeles för stort liv om saker och ting just nu.

Jag kan meddela att jag städat ut den gamla lägenheten och stängt ner firman. Endast massa pappersarbete kvar. Tungt men måste göras det med. Som tur är har jag haft underbara vänner som stöttat mig i denna svåra tid och jag så evigt tacksam till er alla. Tror inte att jag orkar om de inte vore för er. Måånga dagar jag vill hellre bara lägga mig ner och ge upp.

Ja känslan finns där än, men inte lika stark. Och mitt självförtroende, trots att den fått sig ett bra boostar så är det fortfarande att jag inte tror riktigt på min förmåga. Jag önskar jag vore fem igen. slippa alla dessa problem.. men men.

Jag är nu hos min familj nere i vackra Ådalen, och det känns skönt. Miljöomväxling förnöjer!

Men imorrn drar man hem igen. Så nu ska det hinna med mycket, så nu vankas det kaffe och en filtallrik.

So long suckers!

Här sitter jag.

Jag funderar på vem du är egentligen. För i över ett år har jag levt bland lögner.

Stora feta äckliga lögner. Du sa att jag behövde ändra på mig. För de jag var, var fel.

Du sa att jag gjorde fel, jag betedde mig fel, jag förnedrade dig. Men idag, vem fan äre som har förnedrat vem i största utsträckning?

I över ett år var jag så naiv och lyssnade inte på folk som sa åt mig sanningen.

Folk genomskådade dig. Men jag, jag var så förbannat blåst och trodde på dina jävla lögner.

Jag är idag så äcklad av migsjälv. Och jag kan aldrig förstå hur en annan stackare kan känna sig.

Dina lögner har gått dig över huvudet och du har nog skadat fler än vad som är nödvändigt.

Du är som en sjukdom hela du, och du inser inte vilken skada du gör på andra människor.

Jag är glad, att jag lever än idag. Jag är glad att jag snart slipper dig helt.

Du har snart inget mer att hämta hos mig. Och att du förpestar min omgivning för att förstöra för mig...

Ja, det är rent ut sagt sjukligt. Jag tycker synd om de som måste vara med dig. Jag tycker synd om dem, när den dagen kommer då de inser vilken skada du gjort mot dem. Mina sår idag, är inte längre synliga, men som jag sagt, en bil går att laga, det går inte ett psyke.

Jag och andra kommer att fortsätta leva med de ärr som du bringat.

Jag mår så illa, jag kan inte äta, jag kan knappt dricka, och jag är så otroligt rastlös.

Jag är livrädd att sitta hemma ensammen. Varje bil som åker förbi som jag hör, tror jag att det är du.

Jag är rädd att jag glömt att låsa dörrar omkring mig, och du bara rycker upp dörren, sen gudarna ska veta vad du gör sen.

Jag erkänner att jag är livrädd för dig. Och jag erkänner att jag verkligen hatar dig!

Jag vaknar på nätterna, jag kan knappt sova. Jag får andnöd, för jag minns de hårda greppen runt min hals.

Jag får panik och jag vrider och vänder på mig medan mina tårar bränner på min kind.

Vem är jag idag? Jag var en gång "Den där spralliga tjejen som alltid var glad och sjöng med blommor i håret", fick jag beskrivet. Hon är jag inte idag. Idag är en gnällande pesismistisk livrädd tjej som är vilsen. Drömmar har jag, men kommer jag nånsin nå dem?

Jag är glad att jag får mer och mer klarhet och sanning framför mig.

Det gör det enklare att inse att jag slösat bort över ett år med en stor, stor, stor lögnare. Mytoman!

Jag har verkligen sumpat mycket, men allra mest, migsjälv på detta år.

Med toner av Moonlight Sonata i bakgrunden sitter jag med darrande händer och försöker skriva några rader.

Dörrarna omkring mig är låsta och persienner är neddragna.

Jag trycker i mig godis för magen vill ha mat men jag kan inte äta. De få smartis-bitar jag får i mig bränner längs halsen ner och känner mig nästan illamående. Solen har börjat titta fram genom de tunga mörka molnen.

Nu äre gjort. Tack mina älskade vänner som ställde upp på en stackars bedrövlig jänta som mig.

Tack för att ni hjälpte mig att ta rätt väg fram. Jag skäms för att jag måste be om hjälp, då jag är van att klara migsjälv. Jag är både generad och lättad över att ni fanns där då jag verkligen behövde er.

Även om jag vet att jag så småningom kommer få rättvisa, så kommer jag ändå ha sår inom mig att tampas med.

Jag vågar inte lita på nån, och jag börjar nästan känna mig paranoid.

Jag har sånt tryck över bröstet att jag har andnöd till och från.

När jag ser mig i spegeln så kan jag fortfarande se mörka partier av din grymhet.

Jag har blonderat mig och jag försöker vända ett nytt kapitel i mitt liv, men jag är inte som jag en gång var.

Jag känner mig pesimistisk, bedrövlig och solen som brukar kunna glädja, stör mig.

Hjärtat rusar till och från och jag har svårt att sova på nätterna.

Även fast, som i natt jag hade nån som kunde skydda mig. Jag är inte trygg, men jag vägrar låta dig, få mig att fly.

Du ska inte få håna mig igen. För det är du som har gjort fel.

Du är inte välkommen hos mig, du är inte välkommen till mitt liv.

Jag tycker synd om din nya, och alla som behöver vara ikring dig.

Ormen som en gång fanns i Eden, hade mer hjärta än vad du har.

Så här sitter en ledsen, förvirrad tjej, och som försöker samla ihop alla skärvor av sig själv, för att börja bygga upp sigsjälv åter en gång. Men denna gång har jag turen att ha chansen, att be om hjälp. Och till alla som finns där vid min sida.

Ni ska alla ha en stor eloge. Ni är mer än guld värd och jag är evigt tacksam.  <3

God morgon.

ja, jag har nyligen kleve upp fast de är förmiddag nu.

Så nu när jag satte mig vid datorn och började kolla upp facebook, hade jag några mail.

Men det fanns ett mail som stod ut från de andra.

Jag fick tårar i mina ögon och jag kände både glädje och lite sorg samtidigt.

Det var ett mail från en tappad vän, som skrev att hon saknar mig.

Och jag saknar henne med. Så många gånger jag önskat att hon funnits. 

Vi har vare som systrar sen barnsben och minnen som vi skapat, ja de är både roliga och tråkiga.

Vi har lyckats göra det som vi planerade som små. Och det gör ont i mitt hjärta att jag inte har henne längre.

Därför blev det ett litet glädjerus i mitt hjärta då jag fick detta mail.

Så, om du läser detta. 

Jag saknar dig! Du finns alltid i mitt hjärta.