Jag går runt, jag ligger ner och sitter och tankarna kan springa runt runt och orsaka mycket kaos i min lilla hjärna.

Känslorna svallar över ibland och blir det nästan jobbigt.

Jag är fortfarande väldigt kär och jag kan inte förneka den svartsjuka som kan ligga i bakgrunden. Men.

Men jag har lärt mig att förstå och se, och genom att diskutera lite om sådant har jag insett att jag måste lära mig att acceptera att det är en helt mänsklig och naturlig sak som hos människan. Jag har alltid avskytt svartsjukan och vill helst inte inse att jag är sådan.

Men jag måste faktiskt säga att efter alla samtal har jag lärt mig förstå, jag har en att bolla lite granna med, och få se saker i andra perspektiv.

Livet är som en dans på rosor, bara man kunde undvika alla taggar.

Så här sitter jag med ett förvirrat sinne och hjärta. Försöker hantera att jag måste gå vidare. Men jag vill inte.

Jag älskar att ha mitt egna ställe som jag kan stänga omkring mig, men jag saknar att ha nån vid min sida.

Och inte bara nån heller.

Ni ser nog på detta vis nu:

Men kan du bara inte lägga av.

Bestäm dig.

Gå vidare.

Lögnare etc etc.

Ja, ni får väl tänka vad ni vill. Jag tänker ju som jag vill. Och jag ska nog se om jag kan göra nått annat än tänka en stund.

ha de

Mitt huvud kan ibland inte bara sluta snurra med en massa tankar. Jag kan nästan bli tokig på migsjälv som inte kan sluta.

Det är så mycket som händer fastän inget egentligen händer.

Är det hormoner som spelar ett spel eller är det omständigheterna? Är det båda eller är det någon annan orsak.

Sen ungefär en vecka tillbaks har jag känt att jag återkommit till livet då jag valde en annan väg för migsjälv, men samtidigt så känns vissa kvällar vääldigt tungt. Som natten till idag, vaknade jag med ett ryck vid tre-tiden. Och de som var mest jobbigt var att jag inte kände nån stress eller nått annat. Men det fanns en tanke på en person så fort jag vaknade.

Törstig som jag var gick jag upp och drack lite och tankarna snurrade.

Jag sitter i en lägenhet med en värme på mer än 25 grader varmt och jag fryser.

Eller fryser är kanske att ta i, men jag känner mig kall. Jag brukar trivas i denna värme, för att man behöver inte vara allt för klädd då och ändå inte behöva frysa. Så ska det vara. Men inte idag och inte heller de senaste dagarna. Ok till och från har jag vare lite väl varm med, men de är väldigt lite ändå.

Börjar jag bli sjuk? Eller är det bara hormonerna i kroppen?

Kan de vara för att jag har röda veckan? Så kroppen blir slut för den eviga blödan?

Eller är det bara omständigheter runt omrkring som spelar mig ett trick?

Hur det nu än är så siter jag i min soffa, tittandes på tv'n, har riktigt tråkigt egentligen. Känner att jag skulle vilja ut och gå ett varv runt byn men viljan bryts ner av mitt lata jag. Kanske det som sitter i mig. Mitt lata jag...

Den delen av mig som alltid lyckas dra ner mig. Jag struntar i att röra mig, jag struntar i disken och jag struntar i migsjälv.

Nä jag ska avrunda här. Innan mina tankar blir för invecklade och jag lyckats skrämma er med mitt snurr.

Ha en fortsatt trevlig kväll. :)

Jag saknar dig gumman! Jag är inte hel utan dig.

Ja idag är det helt år sen nu, då min älskade lilla flicka och även den nya kissen jag hade gick över till andra sidan. Jag hatar migsjälv så mycket fortfarande.  Jag saknar hennes lilla kroppstyngd liggandes på min axel, saknar hennes blick som skrek "är du dum i huvvet eller!?" när man försöke skojja till de med henne.

Jag brukade sjunga en vis för henne och nu när jag försöker sjunga den börja jag direkt gråta, fastän de är en söt visa

Hon kom och försökte hjälpa mig och stötta mig när jag mådde dåligt, och jag hädde bara i väg henne då men kom alltid och bad om ursäkt sen. Hon älskade att sitta vid fönstret och gnälla över alla goa fåglar som flög förbi.

Mina lussekater fick jag inte ha i fred inte heller min sour cream and onion dip heller för den delen. Hon var så liten att folk trodde hon va bäbis fast hon var vuxen. Och hon skrek alltid efter mamma de gånger hon var i löpen och bad mig om och om att pojkar.

jag har fortfarande kvar hennes halsband och pinglet från den kan ibland få mitt hjärta att hoppa till ett varv eller två.

Jag saknar henne, så mycket. Hon var verkligen den perfekta katten för mig.

Förlåt mig Kiwi!!

Hej igen.

Jag har nu drömt väldigt länge att få ta över en gård och börjar rensa upp den, få riva en utav kåkarna och renovera upp en av dem i största möjliga mån. Jag önskar och hoppas att jag en dag kan få ta över detta. Jag har pratat med mamma väldigt mycket om detta och vad jag har förtått har hon lite blandade känslor för de där, men mycket positivt med.

Det blir ju inget gjort detta år och troligast inte nästa heller, men jag vill så småningom börja. För detta är något jag vill. Jag har redan börjat planerat, klurat och funderat. Och det är tur att jag har nån att bolla lite ideér med.

För detta kan behövas en del andra synpunkter innan jag börjar.

Annars är det en bra dag idag.

Puss hej :)

My ordinary life, living my life,

takes me to new higher ground.

Jag lever fortfarande, andas fortfarande, tänker och skriver fortfarande. Jag jobbar ibland, jag bygger med sambon ibland, dricker nån öl och umgås nån gång då och då, och de känns rätt som vanligt.

Jag har nu äntligen tagit mig i kragen och ringt efter professionell hjälp, då jag inte orkar bry mig i nästan nånting då och då. Mitt behov för självskada har funnits i många år och jag skäms varje gång efteråt. Aja, till saken hör att jag varje vår går ner i depp och de varar olika lång tid per år och hösten brukar vara då ja trivs som bäst.

Men i år har de vare mycket förändringar som jag inte kunnat ch hunnet reda ut med migsjälv och jag känner mig fortfarande väldigt vilsen.

Jag vet att de är inget som varken min sambo eller nån annan kan hjälpa mig hitta tillbaks, förutom kanske någon som vet hur de ska behandlas.

Undrar om jag kan få tillbaks mina gamla noveller jag stödde mig på en gång i tiden? de hade vare väldigt trevliga och ha just nu.

Aja, natten är sen och de är dags att lägga sig. puss

Jag kan inte tänka mig att de kommer hända nu. Det är verkligt.

Men de känns fortfarande väldigt långt borta fastän de är så jäkla nära. Min livssits kommer förändras så drastiskt nu. Jag kommer få en helt annolunda varddag. Jag kommer snart bli en hel person.

Ja jag ska få låna nå böcker som jag ska läsa, så man får lära sig mer, och de känns skönt att jag har en som vägleder mig vid frågor.

Undra vad folk kommer säga sen när de får veta?

Nu börjar alla resor, som dagens kort sagt till mig så många gånger. Resor både mentalt och mer fysiskt. "Du kommer vara resande fot, men du ska sällan klaga" Ja jag säg då de. Sen dagens kort idag, sa att jag kommer byta bostad inom ett år. Känns skönt att veta, för jag vantrivs i denna. Och de blir bara mer och mer. Jag känner mig inte hemma riktigt. Jag är urless vattenledningarna, jag tappar lust till allt och alla här. Jag vill bara sova brot allt. Och när jag väl bryter mig loss härifrån vill jag inte tillbaks.

Näö jag måste hoppa in i duschen nu. Har ett ärende på stan att göra. Snabbt snabbt.

Hej