Här ligger jag i min säng. Trött och egentligen ledsen. Jag fäller ingen tår och tvingar mig själv att försöka känna. Jag tillåter intd mig ajälv att vara ledsen längre. Jag ska helt enkelt må bra, bara.

Men långt där inne skriker mitt hjärta av smärta och saknad.

Långt där inne vill jag vakna från en mardröm jag verkar leva i.

Jag vill , jag önskar och jag hoppas att det blir bättre, men jag tror inte att jag får de mitt hjärta längtar efter. Tyvärr.

Så än en gång, trycker vi ner alla känslorna och pressar igen locket och torkar bort de smutaiga fläckarna på den sköra ytan. Ensam varg varandrar vidare, ensam är stark.