Långt där borta i ett vinterlandskap, på andra sina den snöbelagda ängen,
som lyses upp av en fullstor skinande måne.
Där borta kommer en så stilig människa.
Han kommer vandrandes där i sin mörka kostym och höghatt.
Granar och tallar står som uppradade runt ängen, med tjocka lager av glittrande snö.
Sakta men säkert kommer han gåendes mot mig.
Hans siluett så långt bort från hans skugga att göra honom som en vacker förförande demon.
Hans lysande melerade ögon med det svarta sminket gör att jag ryser av längtan
att få lägga min kalla kind mot hans bröskorg. Rysningar genom kroppen gör mig knäsvag.
Kråkor flyger i luften och gör det hela så mörkt magiskt.
Vinden ilar genom min svagt varma kropp och får mig att kura ihop mig.
Jag skakar, jag fryser, jag väntar!
Den mörka siluetten närmar sig, jag vill nu.

Mitt vinterlandskap gör mig kall, de gör mig längtansfull, gör mig kär!
Den mörka varelsen står framför mig och drar upp mig intill dennes famn!
Hjärtat slår, han lever, jag blir varm igen. Värmen sprider kärlek och jag ler.
Sakta går vi vidare in till den mörka skogen, dit inte månen når.
Rakt in i ett mörker, rakt in i kylan. Han håller mig hårt och jag känner tröttnad.
Steg efter steg vi tar bort från den skinande ängen.
Kråkor som sjunger en bitterljuv sång med sina hesa röster gör mig illa till mods.
Han tittar och lugnar mig med sina ögon som knappt syns i mörkret.
Vi kommer fram till en liten plats utan några som träd så tött stående och han tittar upp.
Ljuset har hittat in i skogen och hans ögon blänker så mystiskt.
Jag tittar upp, precis som han, och ser stjärnor skina så vackert. Han släpper taget om min midja, hukar sig ner och borstar av som verkar en stor sten.
Min svaga trött ben kämpar för att hålla sig uppe, och han tittar med ett leende på dina läppar mot mig. Han tar av sin kavaj och lägger den på stenen och sträcker sig efter min armar. Stelt sätter jag, mig ner på den nerlagda kavajen. Han sitter på ett ben mitt emot mig och ler. Jag smeker stelt hans kind och ger han en kyss.


En bit från mitt vackra vinterlandskap, inne i en skog, i en liten, liten glänta, på en sten.
Vi tillsammans, en mörk kall vintersnatt.
Förförande och rörande, bara vi, en kyss! En kyss så varm, så kärleksfull!
Skulle tiden stanna? Kråkors klagande sång tystnade. Tystnaden spreds sig runt om oss.
Tiden hade stannat. Vi hade stannat. Värmen spreds sig i kroppen, spreds sig vidare utåt.
Han lade mig ner på sin kavaj som låg på stenen. Sakta och försikigt.
Gränsle satte han sig över mig och hans ögon blev ännu mer demoniska och förförande än va de redan var! Jag började bli kall igen. Hans händer smekte min kind.
Trötta små ögon slöts ihop och jag fick svårt att kämpa emot sömnen.
Jag tittade åter en sista gång på han. Han log och ögonen fylldes lite med tårar. Ögonblicket efter slöts ögonen igen och det blev svart. Han smeker en kind så trött, så tyst.


Ett vinterlandskap tar emot ett par människor passerandes över en glittrande kall äng.
En mörk siluett håller en ung mö's kropp. Vandrandes tillbaks mot civilisusationen, tillbaks mot de elektroniska ljusen, och dånet från fordon. Tillbaks till verkligheten och värmen.
Mitt vinterlandskap ligger kvar många år till orörd av dess magiska stunder.
Kalla nätter passerar och sommaren återkommer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

              God afton.    Här ligger jag igen och nu uppdaterar jag min blogg från min telilur, och de känns lite annolunda må jag säga. Jag har nu haft en period som ha vare fullt ös. Dubbla arbetspass men de har samtidigt varit him...

  God afton!   Jag sitter här snörvlandes och med en vagel i ögat och ler på läpparna. Jag har haft en sådan underbar helg nere i Umeå tillsammans med världens bästa tjejer, Jessica och Amanda. Vi åkte ner på freda eftermidda och efter att ...