Hoho, nu tänkte jag uppdatera igen.

Jag har börjat med samma terapiarbete som jag gjorde där jag var. Dvs. pussel!

Jajamen, och det bästa är att jag fick både mamma och carro att lägga. Mohuhahahaha.. Carro som satt och dumförklarade mig och mamma, men jag tror hon blev mest intresserad. Ja okey, jag kunde knappt äta för pusselgörat.

Skoj nanting.

Det får mig att slippa tänka så mycket och det sysselsätter min hjärna och jag lovar man får gnugga sina geniknölar.

Hej alla där ute som undrat var jag har tagit vägen.

Ingen telefon eller inge internet. Jag har vare borta nu nästan tre veckor, efter att jag bröt samman totalt en natt.

Hade jag inte haft min otroligt snälla kollega Malin så vet jag faktiskt inte hur allt hade slutat.

Jag tänker inte gå in på mer detaljer, men hon fanns där när jag verkligen behövde hon, och idag är jag evigt tacksam.

Trodde faktiskt att jag var den mest ensamma människa i världen och helt och hållet störd i huvvet.

Det är tyvärr många som gör det för jag betedde mig så, och jag är idag skamsen för det. Så förlåt.

Jag var så vilsen och så ledsen och sårad för min före detta hade lyckats lura in mig i de känslor och förhoppningar jag hoppades på att slippa. Jag trodde att han ville försöka igen för jag fanns där då han behövde mig, jag sov där i en veckas tid och det slutade med andra saker också. Sånt som en tjej som jag tror är mer än vad det var. Jag fick förklara saker och jag sa saker direkt, men ändå fick jag allt i ansiktet att jag inte visat intresse. Jag visste hela tiden om den nya tjejen, som jag idag hoppas får det bättre. Jag visste att de skulle ses den helgen.

Det som var det som gjorde mig sårad, var att han sa en mening till mig som gjorde mig så gott som säker på att jag hade en chans. Idag hatar jag migsjälv för att jag lät mig luras. Så att jag reagerade som jag gjorde när han vred kniven i mitt hjärta och de båda strödde salt i sårena är egentligen inte konstigt.

Jag förstår att hon ville visa världen hennes nya förälskelse, vem vill inte det. Men jag mådde illa över att veta att jag hade förlorat den jag älskade fortfarande trots allt som har hänt.

Idag efter all denna hjälp så önskar jag dem båda det bästa. Jag har fortfarande svårt att sova för jag har inte kommit över saker och ting och jag sitter med tårar nu också, när jag skriver om detta.

Medan jag ha vare borta så har endast mamma, lillasyster och min kontaktperson fått kontakt med mig. För att jag har nått ut till dem. Jag har inte orkat annat. Det var en persh att vara ute bland folk och jag kände mig jämt orolig.

Därför är jag så stolt att jag lyckades ta både buss och tåg helt ensam hem till min mamma igår.

Så med glädje kan jag berätta att jag fick åka Botniabanan för första gången igår. Dock till en besvikelse. Tåg idag är inte tåg. Jag saknade klicketiklick ljudet.

Men nu, åter till idag. Idag så måste jag säga att jag känner mig mycket starkare och att jag gråter och mår dålig är inte alls på samma nivå som för en tid sen. Att må dåligt för alla och det är helt naturligt. Men jag är stark och jag kan skratta och skämta och jag kan rent känna att jag kan finnas som stöd. Trots att jag känner mig så stark vet jag att jag kommer behöva mycket stöd själv i tid framöver.

Jag kommer behöva saker att göra och folk att umgås med, alkoholfritt.

Ja att jag kan känna mig sugen på en öl, ja det kan jag erkänna, men jag kan lika gärna ta den alkoholfria varianten för det är bara smaken jag vill åt, som med cola eller saft. Jag orkar inte med att ha någon som druckit i min närhet så dem kommer jag att undvika, av respekt för mig själv.

Så nu, ska jag se om jag kan ta och torka, för jag har nyligen duschat, sen ska jag och Rasse rasist som jag kallar hundtoken ta en promenad upp till mamma och möta upp henne. Sen får vi se vad denna helg kommer att erbjuda oss.

Känns så skönt att veta att jag har stöd här hemma med, när det verkligen gäller. För denna gång, var det verkligen "rock bottom" .

Så jag ska önska er alla en trevlig dag i regnet och trevlig helg.