Ja, då var det sena kvällen igen och bara timmen kvar till midnatt. Kroppen är utmattad, sinnet orkar inte mer, men hela jag sitter som rastlös ändå. Jag känns inte säker, de gör jag inte. Men jag måste försöka lugna migsjälv till några timmars sömn, så jag orkar med dagen imorgon med. Jag ska jobba och jag ska följa med på bilbingo. Ska bli skoj.

Typiskt att man inte ska må bra. Jävla skit. Jag är deprimerande att läsa. Klagomål och bedrövelse.

Ja de har blivit mitt sätt att lätta migsjälv. Att skriva och sjunga. Så mycket karaoke blire när jag väl kan. Jag skulle faktiskt vilja komma ut på en karaoke-kväll på nån krog. Minns när jag kom upp och underhöll Anna och Bea en kväll på Folket park i Övik. De kanske inte lät de bästa, men jag sjöng och jag älskar att stå på scen. Jag har ända sen lågstadiet älskat att showa och visa upp mig.

Roliga timmen var det bästa jag visste. Minnen...

Ja de är just de. Minnen. Uppslukad av tiden. Tiden springer iväg, sommaren är över. Och snart kommer hösten, med nya kliv, möjligheter och ja, min födelsedag. Hösten är min favoritårstid. Jag ska ha mitt bröllop på hösten, om jag nu nånsin kommer att gifta mig.

Jag älskar när det "brinner" i träden. Det är så mycket färger. Det är så mycket liv i det som håller på att dö, för att senare återuppstå till våren. Ja hösten. Det kommer ske förändringar. Jag är livrädd för nu'et, jag är livrädd för framtiden, men jag ser fram emot det.

Nu ska jag knyta ihop här och knyta mig till kojs. Jag ska försöka somna till det roliga tiderna i det förflutna och drömma om en spännande höst. Sen ska jag vakna imorn, men solen strålandes och nya krafter att försöka möta mina rädslor. God natt, dröm sött och inga dumheter!!!

Med toner av Moonlight Sonata i bakgrunden sitter jag med darrande händer och försöker skriva några rader.

Dörrarna omkring mig är låsta och persienner är neddragna.

Jag trycker i mig godis för magen vill ha mat men jag kan inte äta. De få smartis-bitar jag får i mig bränner längs halsen ner och känner mig nästan illamående. Solen har börjat titta fram genom de tunga mörka molnen.

Nu äre gjort. Tack mina älskade vänner som ställde upp på en stackars bedrövlig jänta som mig.

Tack för att ni hjälpte mig att ta rätt väg fram. Jag skäms för att jag måste be om hjälp, då jag är van att klara migsjälv. Jag är både generad och lättad över att ni fanns där då jag verkligen behövde er.

Även om jag vet att jag så småningom kommer få rättvisa, så kommer jag ändå ha sår inom mig att tampas med.

Jag vågar inte lita på nån, och jag börjar nästan känna mig paranoid.

Jag har sånt tryck över bröstet att jag har andnöd till och från.

När jag ser mig i spegeln så kan jag fortfarande se mörka partier av din grymhet.

Jag har blonderat mig och jag försöker vända ett nytt kapitel i mitt liv, men jag är inte som jag en gång var.

Jag känner mig pesimistisk, bedrövlig och solen som brukar kunna glädja, stör mig.

Hjärtat rusar till och från och jag har svårt att sova på nätterna.

Även fast, som i natt jag hade nån som kunde skydda mig. Jag är inte trygg, men jag vägrar låta dig, få mig att fly.

Du ska inte få håna mig igen. För det är du som har gjort fel.

Du är inte välkommen hos mig, du är inte välkommen till mitt liv.

Jag tycker synd om din nya, och alla som behöver vara ikring dig.

Ormen som en gång fanns i Eden, hade mer hjärta än vad du har.

Så här sitter en ledsen, förvirrad tjej, och som försöker samla ihop alla skärvor av sig själv, för att börja bygga upp sigsjälv åter en gång. Men denna gång har jag turen att ha chansen, att be om hjälp. Och till alla som finns där vid min sida.

Ni ska alla ha en stor eloge. Ni är mer än guld värd och jag är evigt tacksam.  <3